Ångrar redan att jag i går skrev att jag ska blogga varje dag 2024. Vissa dagar är bara gråtrista och känns inte alls roliga att visa. Samtidigt tänker jag att det gråtrista är vackert på sitt eget avskalade vis.

Tänker att jag måste följa mina egna tankar och idéer oftare. Våga mer.

Naturen håller konsert. Solen lyser likt en strålkastare över sjön. Det knakar och smäller. Starka ljud. Jag anar fara. Vad går sönder, vad brister? Stannar till. Minns att det är isen som sjunger. Magi, spänning, oro och nyfikenhet. En sång om att inte längre få plats. Om att inte längre vara mjuk och följsam som vatten utan nu behöva breda ut sig på okänd mark. Växa snabbt och behöva trycka sig mot strandkanten, upp på land utanför den angivna ramen.