Ett fint minne

Sommaren 2007 åkte jag på ridläger. Mitt första som vuxen. Under en längre tid hade saknaden efter hästar gjort sig påmind. Att åka på ridläger är som att plocka russin ur kakan. Man får det bästa av livet med hästar under en kort tid. Vid den här tiden dagdrömde jag om att sova utomhus och längtade efter den norrländska naturen. Jag sökte på Internet och hittade Ofelas.se. Där gick det att kombinera en riktigt storslagen naturupplevelse med islandshästar. Jag bokade en veckas ridning i augusti.

Det blev en fantastisk fin vecka. Min häst hette Baura. Långritter på stigar och över det väglösa kalfjället. Inte en mygga så långt ögat kunde nå. De stannade vid trädgränsen. Milsvid utsikt. När det var lunch stannade vi och Kerstin som ledde turen lagade mat. Skivad renkorv stekt i stekpanna över öppen eld. Ljuvligt gott. 

När kvällen närmade sig slog vi läger. Olika platser varje kväll. Tvättade av oss i en närbelägen älv. Blev serverade mer god mat. Turades om att ta hand om disken och hämta ved. Kroppen var trött efter dagslång ritt.  Samtal runt lägerelden. Tidigt i säng efter tandborstning i augustikvällen. Ljuden av betande hästar. Natten närmade sig. Storstaden kändes långt borta. Här fick himlavalvet ta stor plats. Fridfullt och rogivande. Sedan somna i en skön säng i en stuga eller på renfällar i en kåta. 

Tid för egna tankar. Stilla och närvarande i nuet. Känna sig som en del i livet och dess rörelse.