När hösten smyger sig på längtar jag alltid efter att läsa en bra bok. Denna höst har jag hittat Kvinnor jag tänker på om natten författad av Mia Kankimäki. 
Studier av efterlämnade primärkällor som brev, dagböcker även biografier och annat källmaterial blandas med Kankimäkis reseberättelser från när hon besökt platserna kvinnorna bott på.

Det först kapitlet handlar om Karen Blixten. Det inleds med en kort beskrivning som berättar att Karen Dinesen föddes 1885 i en förmögen dansk familj och spenderade sin barndom i Rungsted nära Köpenhamn. Vid tjugo års ålder bestämmer hon sig för att bli konstnär och studerar måleri vid konstakademien i Köpenhamn. Där träffar hon sin blivande make Bror von Blixten-Finecke. 
Vid 27 års ålder i december 1913 beger Karen Blixten sig till Mombasa i Afrika. En resa som tog nitton dygn. Här gifter hon sig med Bror och blir officiellt baronessan von Blixten-Finecke. 

Kankimäki beskriver hur de äkta makarna lämnar ”det fuktiga och kvalmiga kustklimatet i Mombasa mot Nairobi och den vidsträckta, bördiga och behagligt svala högplatån där framtiden väntar” (s. 23 Kankimäki).  Kankimäki får mig att känna den afrikanska naturen. Hon får mig också att se orättvisor och lidande. Kankimäki berättar att när hon landar på Kilimanjaros flygplats i maj 2014 har hundra år passerat och åttiotvå procent av istäcket på toppen av Kilimanjaro är borta. 

Kaffeplantageägaren Karen Blixten kommer senare i livet bli en stor författare med titlar som Den afrikanska farmen och Vintersagor.

Flera kvinnor, fler platser väntar på mig i Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki. Läsning jag ser fram emot.