Den här platsen får mig att vilja lyfta kameran och ta en bild varje gång jag passerar. Helheten ger mig en speciell känsla men jag har aldrig lyckats fånga den på bild. 

När jag fotograferar ser och känner jag vanligtvis ganska snart vad jag vill ska rymmas i bildutsnittet. Men på den här platsen går jag bet. Söker efter ett varför i motivet. Vad är det som får mig att vilja lyfta kameran och vad är det jag vill fånga på bilden? Med kameran som hjälpmedel börjar jag trevande undersöka platsen. 

Är det stenmuren som gör att platsen sticker ut? Jag tror inte det. Det är ingen speciell del i landskapet utan helheten, samspelet mellan delarna som gör platsen speciell. Det gäller att få till rätt mängd av himmel, berg, trädkronor, fältet med maskrosbollarna, fältet med de gula smörblommorna och stenmuren. Varje del är en aktör. Vem eller vilka spelar huvudroll och vilka spelar biroller? Kanske är det någon del som inte ska vara med? 

Går närmare och tar bort lite av stenmuren genom att höja kameran. Vad händer då? Platsen har en känsla av frihet. Stenmuren bromsar upp den känslan. Det finns ett djup i landskapet och en rymd som jag vill ska framträda i bilden. 

Vad händer med bilden och känslan när jag flyttar kameran och zoomar in? Tar bort stenmuren. Funderar på om de blå bergen och himlen ska spela huvudroller i mitt fotografi. Frågar mig själv: Hur stort utrymme behöver varje del i bilden för att nå rätt bildutsnitt?

Provar att ge mer utrymme till den gula förgrunden. Det blir för mycket av det vidsträckta.

Jag lyckades inte denna gång. Fortsätter en annan dag för att se om annat väder kan hjälpa mig att se platsen på ett annat sätt. Naturen är förgänglig. Om någon dag eller bara en minut kan de vita maskrosbollarna vara borta, aktörer utbytta och scenen förändrad.

Det lyste gult vid bäckens kant. 

Gullpudran sträckte på sig i solen.

Den kalla nattens spår fanns kvar under förmiddagen.

Isen hade under natten intagit formen av småspik.

Iskyla och solig vår ryms på samma plats.

Himlen och kala trädgrenar speglade sig i bäckens porlande vattnet.
Varje dag bjuder naturen på nya överaskningar.

På väg hem efter kvällens körövning med bilvärmen på 22 grader och Star FM med 70-, 80, och 90-tals hits strömmande ur högtalarna på hög volym åkte jag längst med en tjärn som jag har passerat många gånger. En vacker plats som jag flera gånger tänkt att jag ska fotografera. Nu lyste solens sista strålar upp tallkronorna. En varm inbjudande känsla fick mig att stanna. Jag klev ut ur bilen och gick den korta sträckan ner till tjärnen och började fotografera. Lurad. Den iskalla luften trängde genom alla mina vårkläder och bet mig runt vristerna. Men på något vis så tog viljan att få till en bra bild över. 

Gick över vägen till en annan vattensamling.

Allt var tyst och stilla. Sedan en ensam skogsduvas kurrande läte. Jag tog några djupa andetag och andades in den kalla vårkvällen. Såg solen gå ner bakom trädtopparna. Våren är vacker, tänkte jag sen slog kylan åter till och jag skyndade tillbaka till bilen, värmen och musiken.