Förmiddagen ägnades åt att plocka bort adventsstjärnor, ljusstakar samt julpyntet från den barrande julgranen. Sambon bar ut granen och dammsög granbarr. 
Julgardinerna i köket är nedtagna och de ordinarie gardinerna är uppe igen. Har samma gardiner i köket årets alla andra månader. Tunna gardiner som, förutom vid första advent, kommer ner för tvätt ytterligare två gånger, en gång på våren och en gång på hösten, vid fönsterputs. 

Pepparkaksdegen som blev över från innan jul har jag bakat runda pepparkakor av i dag. Enklast möjliga formen. Den där degen hade legat i kylskåpet – i grönsakslådan och kallat på min uppmärksamhet länge nog. Nu i januari börjar grönsakslådan åter igen fyllas med grönsaker. Morötter, paprika, kålrot och zucchini.

Tog en promenad på eftermiddagen. Uppiggande med lite frisk luft. I början vandrar kroppen och tankarna på olika platser. Ibland far tankarna i väg i kreativa, nyskapande banor. Ibland är tankarna stressade. Plötsligt avbryts tankarna. Ögonen ser ett motiv att fotografera. Jag stannar och tar några foton. Hör tystnaden. Känner tystnaden. Stillheten som infinner sig i min kropp när alla ljud upphör är rogivande. Kropp och tanke är på samma plats.

Ångrar redan att jag i går skrev att jag ska blogga varje dag 2024. Vissa dagar är bara gråtrista och känns inte alls roliga att visa. Samtidigt tänker jag att det gråtrista är vackert på sitt eget avskalade vis.

Tänker att jag måste följa mina egna tankar och idéer oftare. Våga mer.

Naturen håller konsert. Solen lyser likt en strålkastare över sjön. Det knakar och smäller. Starka ljud. Jag anar fara. Vad går sönder, vad brister? Stannar till. Minns att det är isen som sjunger. Magi, spänning, oro och nyfikenhet. En sång om att inte längre få plats. Om att inte längre vara mjuk och följsam som vatten utan nu behöva breda ut sig på okänd mark. Växa snabbt och behöva trycka sig mot strandkanten, upp på land utanför den angivna ramen.